Det är strax över. Semestern, sommaren och hela härligheten hänger på sista versen. Det är dags att packa ihop, montera ner och städa bort ö-livet. Grillen töms, hängmattan plockas ned och altanmöblerna ställs undan för vinterförvaring i svärfars stora garage. Skratten från stranden har tystnat, lokaltidningsprenumerationen har upphört och jag tar ner myggnäten från fönstrena. Humöret sjunker i takt med temperaturen. Det stora vemodet rullar in.
För visst gillar jag både hösten och vintern. Jag har mycket att se fram emot. Jag älskar vår lägenhet i stan. Jag älskar Stockholm. Men åh, vad svårt det är att ta farväl av stugan, ön och sommaren.
Dessa sommarveckor som alltid går alldeles för fort. Jag vill konservera vågskalpet, fågelkvittret en tidig morgon, tystnaden när man ska sova och det puffandet ljudet av perkulatorn som signalerar att morgonkaffet snart är klart. Jag vill rista in känslan att vakna efter en kort eftermiddagslur i hängmattan i minnet. Jag vill aldrig glömma barnens skratt när den som fiskade fick en sko istället för godispåse i fiskdammen på sommarfesten. Jag vill för alltid komma ihåg hur ljuvligt gott grillade Ejmunds burgare smakar under parasollet på altanen.
Vemodets järngrepp vill inte släppa. Det känns i magen, i hjärtat och i halsen. Jag sväljer för att inte börja gråta. (Det är inte lätt att vara både vemodig och gravid). Jag gör som jag alltid gör. Kramar stugan farväl och viskar att vi ses snart igen.
Efter sex veckor på ön känns det faktiskt lite skönt att komma hem. Det är mindre än ett år till nästa sommar och snart kommer Ikea-katalogen.
Alex Schulman, som också är sommargotlänning, beskrev sin ångest för att lämna ön i en krönika i GT för en tid sedan.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar